remember what you had
det var ett tag sen jag skrev hära. har inte haft tid helt enkelt, det finns annat att tänka på just nu..
imorgon kommer dagen som jag så länge förträngt, dagen som jag önskar vore en dröm. men nu är det inte så, allt är verklighet och jag är så fruktansvärt rädd. sommaren 09 kommer att bli den värsta i mitt liv, jag fattar inte hur jag ska klara av det här. jag borde inte förträngt den här dagen så som jag gjort, jag har levt i hopp om att den aldrig skulle ske, men jag borde fattat.
och imorgon börjar jag jobba. såg fram emot den här sommaren på mitt favoritställe, men nu vet jag inte hur det ska gå. falska leenden och falska skratt är det ända jag tänker på. kanske man borde gå och träna?! jag hoppas att jobbet kan ge mig energi och glädje så att jag slipper må dåligt på jobbet. jag brinner för det jag ska jobba med i sommar, vill inte att det ska förstöras.
strunt samma.. nu är det bara att börja kämpa. allt roligt jag varit med om senaste veckan/veckorna är ett avslutat kapitel. nu börjar ett nytt, som jag måste ta mig igenom på egen hand. det kommer att göra ont, det kommer att vara jobbigt, jag kommer bli sårad, jag är sårad, jag kommer gråta mig igenom nätterna. listan skulle kunna göras lång, men jag väljer att avsluta här.
vad fan gör man då ens hjärta åker ifrån en?! kan någon tala om det för mig. jag har aldrig varit med om någont sånt här.
gumman, nu blir jag ju ledsen när jag läser om hur ledsen du är. samtidigt kan jag förstå hur hemskt det måste kännas när ens älskling åker bort, men kom ihåg att vi tjejer alltid finns i närheten när du behöver någon att gråta hos eller någon att bli full & ha kul med :) jag ställer alltid upp ifall det är nåt, bara så du vet det :)
SANDRA
ja, vi ska göra den här sommaren så kul som möjligt, det kan jag lova dig ;) du ska inte hinna tänka för mycket på det, det blir bara jobbigt då :)
vart ska han åka? :(
Jag vet precis hur det känns, det är förjävligt. Det är den värsta känslan jag någonsin haft och det tar nog längre tid för vissa än andra att gå vidare. Även fast jag alltid är glad utåt så är dom ensamma kvällarna alltid jobbiga fortfarande, trots att det gått 9 månader. 9 månader! Snart ett år. När man känner att man tillhör någon på ett speciellt sätt och inte får någon som helst respons så går det inte att gå vidare. Man ältar och ältar och tänker på vad man gjorde för fel. När man har älskat någon så innerligt i 2 år kommer det krävas mycket för att man ska kunna gå vidare överhuvudtaget. Och när man känner att ingen annan kan ta "hans" plats, inte kunna lita på någon annan så känns livet jävlat sugigt. Men nu till mitt så kallade stöd.. Allt känns lite bättre när man är med sina vänner, tar hand om sig själv, se till att hitta på saker hela tiden, saker som DU tycker om att göra. Jag är en expert på den här fronten, och världens kärleksmänniska. Jag är kär i kärleken och hoppas fortfarande och kommer alltid ha hoppet om att få han jag vill ha och en gång hade igen. Bara för att det tar slut under en tid betyder det inte att man inte kan träffas igen. Man kan behöva en paus, särskillt när man är i den här åldern, efter studenten, saker händer, man vill olika saker, sen är det bara låta framtiden bestämma. Gör det du vill göra, ta hand om dig och försök inte att gräva ner dig totalt. Vi kan hjälpa varandra och se det på den ljusa sidan, att en vacker dag, om några månader, år, spela roll hur lång tid så kan vi alltid ha hoppet med oss om att träffa drömprinsen, den rätta igen. Det finns en för alla. Och för att avsluta, ett jävligt fint citat från filmen Crazy beautiful. "There are millions of people in this world, but in the end it all comes down to one".
Ska vi komma och lyfta upp dig på fötter igen?.. :)
Vi farliga,dumma(js,jw,nea)+,feta(fia) finns här för dig också, vi kan lyssna på "nå jävla hårdrock" tillsammans.. eller så inte..
Men vi kan göra någon dag till "oh happy day", men där får inte "mobbning" ingå från din sida ! för då börjar du bara lipa och tycka synd...
va inte orolig, bli glad(eng suger)
/oss
jag dör! tårarna sprutar. tack för att ni är så snälla.
Förlåt för allt, Det gör lika ont för mig som för dig.. hade det funnits nån annan utväg så hade jag tagit den direkt, men det finns inte, jag måste bli av med den här hemska magkänslan, jag kommer alltid älska dig!, och det kommer en tid för oss!. det vet jag!
jag kommer finnas här för dig och hjälpa dig att ta dig igenom de här gumman!
sitter här och är bakfull och överkänslig, läser ditt inlägg och tårarna bara rinner fast det är fullt med folk i rummet. jag hade velat hjälpa dig men det kan jag inte :( jag förstår Nästan hur det känns, och jag har haft många dagar på botten av livet. men jag kan lova att det faktiskt kommer bättre dagar även om du inte tror på det nu. och var inte ensam ! vill typ komma hem och laga dig.
Gumman, de här kommer du att klara, du ska klara de här, du är en otroligt stark tjej sandra och de vet jag. Tänk att du är på botten nu och de suger, de kan bara gå upp nu! vi finns här för dig, även om de är långt borta och vi tänker på dig! <3
alla har redan skrivit allt jag vill ha sagt. det kommer ta tid, men en dag orkar du resa dig upp igen. det lovar jag!
Jag finns här för dig gumman! och kommer stöta dig genom detta! <3
Varför får man uppfattningen att livet hänger på en tonårskärlek när man läser här?
anonym: ta två tegelstenar, bind dom runt dina fötter & hoppa från bron. tack på förhand!
Be strong, I know you can =)! Försök ha så roligt som möjligt, det kommer ordna sig!
Du är stark Sandra, precis som många redan har skrivit. Du kommer att klara det, låt det bara ta sin tid så ska du se att det tillslut börjar kännas bättre. Sedan finns det många som kommer att finnas till för dig när du är nere och inte ser någon utväg och hjälper dig upp på fötter men även då du är redo att gå vidare så kommer vi finnas där för att hjälpa dig med det steget också. Kram!
carro: vilken bro pratar du om?
Nej, jag tror du missuppfattade mig. Får lov att be om ursäkt om jag uttryckte mig lite känslokallt. Det jag försöker säga är att livet inte går under för en sån här sak. Tiden löser som vanligt alla problem, och en dag kommer ni troligtvis se tillbaka och le åt alltihopa :)
till anonym: du vet för det första ingenting om vårat förhållande, så du ska rent ut sagt hålla käften och inte yttra dig om oss/mig! och du kan förmodligen INGENTING om kärlek heller. är jag 19 år gammal så är inte det här en "tonårskärlek". det är MYCKET mer än så. en "sann kärlek", annars skulle jag väl gjort slut för länge sen. jag skämms inte för att säga att jag vill LEVA med jim. och han vill samma sak med mig, och vad som är däremellan har inte du någonting med att göra.
på tal om mognad, eftersom att du anser att vårat förhållande är en "tonårskärlek". du kanske borde ta fram din mogenhet och skriva vem du är. för så mogen som du verkar vara är du fan inte.
håller så med dig sandra!
Shit vad ledsen jag blir för din skull när jag läser dethär.. fast jag inte ens känner dig. Vill bara visa att jag bryr mig ändå.. Du kommer klara dethär på något sätt. Rise and shine!
