Sandra Andersson

jag har suttit och kollat på sjukhuset, som förövrigt är ett av mina favoritprogram. det var en kille som var 17 år som hade upptäckt en knöl i bröstet. så fick han göra en röntgen så visade sig att han hade skelettcancer. alltså förstå, en 17 årig kille som har hela livet framför sig! det är så jävla hemskt sånt där, det må ju vara att 70 åriga gubbar och tanter får det, men barn ska inte få cancer. nu menar jag inte att det är bra på något sätt att gubbar och tanter får det, men hellre de än barn. eller hur? nåja, han skulle iaf få cellgifter och behandlas i 8 månader och sen se om knölen går att tas bort. med cellgifter som han måste leva på i 8 månader framåt kommer han att må illa nästan hela tiden, ha yrsel, vara matt, trött hela tiden, håravfall, minskad matlust, viktnedgång, vallningar, svampinfektioner, hud flagningar mm. tänk att han måste gå igenom allt det dära och sen är det inte ens säkert att tumören går att tas bort. jag får rysningar bara av att tänka sig in i situationen själv. snart är cancer lika vanligt som en förkylning skulle jag tro. forskarna borde uppfinna nått vaccin mot cancer som ALLA ska få ta del av.

jag känner verkligen att jag valt rätt väg, alltså sjukvården. det som fick mig att välja den här linjen var nog tanken av att vara en person med massor av kunskaper som faktiskt kan rädda liv, att hjälpa riktigt sjuka människor. men så finns det ju hemska sidor av arbetet också, men det är en del av arbetet det med, den tyngsta delen.

jag känner mig lite av en poet av allt jag skrivit nu, haha. men jag tycker bara att cancer är en hemsk sjukdom som absolut inte ska drabba barn..