Sandra Andersson

känner bara för att få skriva av mig lite. just nu är det inte mycket som jag glädjs över i mitt liv, vet inte hur länge sen jag hade den där underbara känslan i kroppen. den känslan som gjorde att jag alltid skrattade, att jag kunde ha roligt prcis hela tiden, jag hade inga problem, allt var bara så självklart. jag längtar efter den känslan, nått så enormt! jag längtar efter att få vara den jag egentligen är, den galda och spralliga sandra, för det är så jag är och det är så jag ska vara! det här är fel. jag visste knappt  vad problem och depression var innan det här. jag vaknar varje morgon med en klump i magen och vet knappt hur jag ska ta mig igenom dagen. det är inte så det ska kännas och det är inte så man ska må. i min ålder ska livet vara bra, man ska inte behöva känna den känslan jag känner dag ut och dag in. visst finns det bra och roliga stunder fortfarande, men det är absolut inte samma sak. jag känner bara att jag skrattar och är trevlig för att jag måste, för att jag inte ska verka tråkig och sur. jag vill verkligen inte vara den person jag håller på att bli. det finns bara en ända sak som kan få mig att bli den normala sandra igen. en ända! och jag vet inte ens om jag kommer att få visa den jag egentligen är. jag sitter och läser olika bloggar varje dag, om hur bra livet är, hur lycklig alla är. jag önskar att det var jag det stod om. nu får ni inte tro att jag sitter och tycker synd om mig själv eller nått för det gör jag absolut inte. skriver bara för att jag vill få skriva av mig alla tankar jag har inom mig. det känns inte som att jag har någon att dela dom med. ingen ska jag inte säga, men jag känner att ingen förstår mig. jag försöker verkligen, det gör jag. jag försöker vara glad, att inte tänka så mycket, men det är svårt. jag tror inte att det finns någon som förstår hur dåligt jag egentligen mår. jag vill inte visa det. jag tror nog att mina närmaste vänner förstår vad det här handlar om, finns säkert andra också..

men nu är det såhär att jag tänker fan inte gräva ner mig, även om det känns som att jag vill göra det varenda dag. jag har kämpat varje dag och det kommer jag fortsätta att jag göra så länge det finns hopp, och det gör det..  jag ska inte vara den där svaga som viker ner sig och bara ligger inne och gråter, jag vill vara stark och då tänker jag vara det också! även om det här är det svåraste jag varit med om.


jag hoppas inte att någon blir rädd för mig nu, haha. kändes skönt att får skriva av sig..